Hur kommer digitalt material att levereras till skolan?

I en mer digitaliserad skola kommer det digitala innehållet att bli både mer frekvent och betydelsefullt. Med digitalt innehåll menas digitala böcker, webbplatser, video, ljud, sådant material som traditionellt har använts i skolan men nu tar sig digitala former. Man kan också tänka sig att skolan i enstaka fall använder databaser med rådata, t.ex. från offentliga institutioner. Detta är inte ointressant, men är mer av ett specialfall.

Eftersom digitalt innehåll är på väg att få en viktig roll i skolan, är bra att veta och känna till hur utvecklingstendenserna  för leverantörer av digitalt material ser ut och hur de kommer att välja att tillgängliggöra sina innehåll. Detta är viktigt för att skolan ska kunna beställa och köpa de allra bästa lösningarna för sina verksamheter

Frågan kan analyseras ur följande aspekter:

  1. Molnen
  2. Nya sätt att använda innehåll
  3. Vem blir “aggregator”?
  4. Skolans krav på leverantörer

 1. Molnen

Det innehåll, som skolan använder kommer mer och mer att ligga i databaser och på databasgenererade webbplatser, någonstans i “datamolnen”. Materialet behöver inte längre ligga på individuella datorer eller lagrade på hårda kopior. Detta har många fördelar för alla parter.

Innehållsproducenten vill kunna ha kontroll på materialet för att snabbt kunna uppdatera, lägga till och modifiera innehållet, men också för att göra piratkopiering svårare. Innehållet kan sedan tillgängliggöras med streamingteknik och partiella nedladdningar via API:er. Denna modell ger lätt stor tillgång till stora volymer, inklusive “de långa svansarna”. Leverantörerna slipper på detta sätt också kumpiga DRM-skydd.

Materialen blir successivt mer uppmärkt/taggat på avsnitts- och modulnivå med egna id:n (URI:er), med avseende på sin funktion i innehållsstrukturen. Detta innebär att innehållet inte är bundet till en viss layout och kan publiceras i de olika sammanhang, nivåer och inriktningar på de plattformar som önskas.

Även information om hur, när och vem som använder materialet kan lagras som administrativa metadata och användas för att bygga innehållstjänster, tex att elever i klassen kan se varandras arbeten eller kommentarer till en bok eller en video.

Fler och fler användare upptäcker att det är en fördel att inte behöva äga, förvara och administrera innehållen på egna datorer eller servrar. Det viktiga är tillgången till materialet oavsett tid, rum eller den apparat som används. Detta blir möjligt i de alltmer utbyggda och kraftfulla trådlösa nätverken.  Det blir då lättare att både samarbeta kring ett material och att dela med sig av materialet via länkar. Det är bara undantagsvis som off-line tillgång behövs, tex på resa och detta är något som leverantörerna kommer att behöva ta höjd för.

Affärsmodellerna tenderar mer och mer att bli abonnemang, där skolan betalar en avgift per användare och år.  Användarna förväntar sig också att leverantörerna använder standardiserade Single Sign-on protokoll.

2. Nya sätt att använda innehåll

Innehåll/media i skolan kommer att användas som det alltid har gjorts, men den digitala utvecklingen ger mycket stora fördelar i undervisning och lärande som pappersböcker eller annat analogt material inte ger.

I Forskningsantologin “Läsarnas marknad, marknadens läsare” (SOU 2012:10) från Litteraturutredningen, för Pelle Snickars ett resonemang om den tillgänglighet som pappersboken ger. Han jämför den med den digitala boken och konstaterar att den senare erbjuder en helt annan öppenhet bl a genom att e-boken är en del av nätets alla resurser och att man genom länkar både kan relatera till boken och från boken och ut.

I digitala lästjänster kan lärare/elever utvidga användningen av texter och nya sätt att lära och undervisa kan uppstå. Tex kan samläsning av böcker ske, genom att lärare och elevers understrykningar och kommentarer till ett textavsnitt eller ett kapitel, delas och ses av alla elever i en klass. Lärare kan markera ett avsnitt i en bok och skriva en kommentar eller en instruktion om det. Därefter kan avsnittet och kommentaren märkas upp med en länk som därefter kopieras till ett mail, chatt, Facebook eller en lärplattform. även andra medieformer dom video eller audio kan tillgängliggöras på liknande sätt.

Användarna kommer att vilja kunna söka i ett innehåll , både i metadata och med fritext, från tre olika håll:

  1. bibliotekets samsöksfunktion
  2. hos (tjänste)leverantörens söktjänst
  3. globala söktjänsterna som Google.

“Drag and drop”-funkrionalitet kommer också efterfrågas så att framsökta innehållsobjekt kan dras och droppas till de digitala platser som koncentrerar sig på undervisning och lärande, dvs det som brukar benämnas lärplattformar.

 3. Vem blir “aggregator”?

Innehållsleverantörer kan välja att:

A) leverera innehåll, metadata och administrativa data via API:er.

B) bygga tjänster av och kring sitt innehåll och ge innehålet ytterligare värde.

Ett exempel på fall A är UR, som gör sina program tillgängliga via “UR Access”, där kommunen, skolan, mediecentralen eller biblioteket kan ladda ner UR:s program och metadata.

Kommuner/skolor måste bygga sammanhanget kring programmen, skapa söksystem och även tillhandahålla en mediespelare i vilken UR:s program spelas upp. Skolor anlitar därför mediecentraler, bibliotek och andra “aggregatorer” för att presentera UR:s program och göra dem tillgängliga och användbara för lärare och elever. Exempel på aggregatorer är Flod/Mediepoolen, CPI i Malmö, Learnify, Axiell , SLI m.fl.

Aggregtorerna skapar ett mervärde inte bara genom att samla, ordna och tillgängliggöra material, utan också genom att bygga olika tjänster med innehållen som grund.

Det kan handla om att bygga funktionalitet kring läsning av e- och ljudböcker eller kring video- och film-material eller att skapa pedagogiska sammanhang och moduler i ämnesavsnitt eller kurser som består av material från många olika innehållskällor.

Utifrån dessa funktionaliteter kan ytterligare förädlade innehållsprodukter utvecklas med mash-up teknik på andra plattformar som LMS:er och inte minst på de mer visionära PLE:erna (personal learning environments) eller “MUPPLE:s (mash-up personal learning environments).

I alternativ B är innehållsleverantören sin egen utvecklare av funktionalitet. I dess enklare form kan det vara genom att erbjuda webbsidor med informationen strukturerad efter ett förmodat högre användarvärde än den mer “råa” informationen i databasen.

En antagande är att läromedelsförlagen mer och mer kommer att vilja bygga tjänster som integrerar deras ämnesinnehåll med färdiga upplägg och processer för kurser, lektioner.

De båda alternativen utesluter inte varandra, eftersom en leverantör alltid  både kan leverera via API:er och aggregatorer eller via egna utvecklade tjänster.

Skolbibliotekets roll blir antingen att anlita en aggregator, och synkronisera den mot skolans övriga leverantörer av innehåll och mot skolans innehålls- och lärsystem, eller att självt agera aggregator och mellanhand.

 4. Skolans krav på leverantörer

En mycket viktig uppgift för det moderna skolbiblioteket är att ta ansvar för det innehåll som  köps in av skolan och se till att det fungerar i alla de “rum” och miljöer där lärande bedrivs. Det innebär att innehållet och dess metadata ska kunna fungera i de lärplattformar som används, på ett “sömlöst” och integrerat sätt.

Därför kan skolan inte passivt betrakta den utveckling som sker hos innehållsleverantörerna och lärplattformarna. Det ligger i allra högsta grad i skolans intresse att ställa krav på sina leverantörer.

Skolbiblioteket är på många sätt den naturliga koordinatorn och aggregatorn för det innehåll som skolan använder och hanterar. Ett Skolbibliotek:

  • tar ansvar för alla typer av resurser
  • tar ansvar för hela kedjan, från leverantör till användning
  • använder den infrastruktur för metadata och Single Sign-on som finns och kontinuerligt utvecklas
  • organiserar samsök av material
  • förser lärare och elever med de bästa resurserna
  • tar ansvar och märker upp elevers och lärares egna resurser och gör dem  sökbara
  • skapar en innehållsekologi
  • integrerar det fysisika rummet med det digitala
  • ställer krav på leverantörer att använda standardiserade metadata och protokoll
  • tar ansvar för att innehållet levereras enligt de tillgänglighetsstandarder som finns
  • tänker interoperabelt
  • samverkar nära med pedagoger, systemutvecklare och leverantörer
  • ansvarar för att användarna får tillgång till relevant teknik och verktyg för att hantera innehåll.
  • gör detta själva, via en leverantör/aggregator eller via en kombination, men ger aldrig upp sitt ansvar och koordinerande roll.

1 kommentar

Filed under Allmänna texter

One response to “Hur kommer digitalt material att levereras till skolan?

  1. Monica Nilsson

    Håller med! En ny, spännande och utmanande roll. En skolbibliotekarieroll som tar steget fullt ut i informationssfären och som utvidgar professionaliteten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s